Vilse bland Chiantis Kullar

I slutet av denna lite för kalla sommar fick jag och några vänner nog och bestämde oss för att bege oss mot varmare breddgrader. Med målsättningen att kombinera det vi alla älskar mest, mat, vin och sol så kändes Toscana som det perfekta alternativet!

I jakt på en rustik och avkopplande upplevelse bestämde vi oss för att hyra ett hus på landsbygden via airbnb. Vi hittade en villa som passade alla våra behov (gångavstånd till vingårdar?) i den lilla byn San Quierico, Collina som ligger i utkanten av Chianti ca 1 timme från Florens. Rustikt och pittoreskt var precis vad vi fick då denna lilla stillsamma by ligger på toppen av en kulle omgiven av grönskande dalar av olivträd och vinrankor. Baserat på invånarnas reaktioner verkade det heller inte vara en vanlig turistdestination men vi blev bemötta med stor gästfrihet och nyfikenhet. Huset låg perfekt till i utkanten av byn med en terrass som blickade ut över en dal av vinodlingar. Ägaren pekade ut närmsta vingård som låg på andra sidan dalen och vi kände direkt att vi var på helt rätt plats! Men vi hade inte riktigt räknat med att det skulle vara så isolerat att byn bara hade en enda restaurang, som hade sommarstängt… Som tur var fanns det en liten lokal köttbod som sålde allt ifrån kött, ost och charkikaturer till lokalproducerat vin så det gick inte direkt någon nöd på oss när vi tvingades äta plockmat på terrassen till middag.

Att besöka en vingård och njuta av lokalproducerat vin stod såklart höst upp på aktivitetslistan och Castello di Poppiano, en borg och vingård på andra sidan dalen kändes perfekt. Borgen, vingården och hela närområdet ägs av den anrika familjen Guicciardini som har spelat en stor roll i regionens och Florens historia. Efter ca 40 min promenad runt dalen kom vi fram till borgen där vi hade bokat en rundtur och provning. Att få en rundtur i borgens vinkällare var både intressant och svalkande efter den långa promenaden i 35 graders värme. Turen gick från vinkällaren upp till borgens torn och innehöll både historia och information om de lokala vinerna. Den avslutades sen med en provning av både vin, lokala charkikaturer och gårdens egna olivolja. Kanske var det för att vi hade arbetat upp en stor aptit men vi alla upplevde någon form av eurika-moment under provningen där färsk getost, fänkålssalami och prosciutto kombinerades med gårdens viner. Provningen avslutades med italienska mandelskorpor doppade i Vin Santo, ett lokalt dessertvin som tillsammans med skorporna smakade ljuvligt! Höga på livet och halvlulliga på gott vin fick vi den fantastiskt dåliga idén att gena tvärs över dalen, vi kunde ju trots allt se vårt hus på andra sidan… Väl nere i dalen bland olivträd och vinrankor blockerades vår väg av ogenomträngliga taggbuskar och vi fick istället försöka hitta en väg runt vilket tog oss nästan två timmar!

Men skam den som ger sig! Ingen i sällskapet vill ju kompromissa på vindrickandet så ansvarstagande som vi är lämnade vi återigen bilen hemma när det var dags för middag, vilket vi självklart kom att ångra i efterhand! Byns enda restaurang var ju som sagt sommarstängd men vi hade blivit rekommenderade restaurangen Ribalta, en favorit bland lokalbefolkningen som låg nere i dalen intill grannbyn. En ca 45 min promenad i nedförsbacke med skinande kvällssol och utsikt över pittoreska byar och grönbeklädda kullar gjorde bara att vi njöt desto mer av den goda proseccon och smakrika tryffelpizzan när vi väl kom fram. Det var inte först efter den fantastiska middagen vi insåg vårt naiva misstag. Nu hade det hunnit bli mörkt och det fanns inte en enda ljuskälla längst den smala slingrande vägen där det fanns risk för både rattfulla italienare och vildsvin. Så där gick vi med mobiltelefonerna som både ljuskälla och reflex samtidigt som vi sjöng ramsor och kastade stenar för att skrämma bort vildsvinen som vi såg längre bort på vägen.

Nu hade vi i alla fall lärt oss vår läxa och när det var dags att besöka nästa vingård tog en tapper gruppmedlem på sig att vara nykter förare. Färden gick mot Castelvecchio, en liten familjedriven vingård som låg i närheten av vår by. Produktionen sker i familjehusets källare och när man kliver in genom entrén hamnar man mitt i produktionslinjen. Vi blev väldigt varmt mottagna och bemötta med nyfikenhet eftersom gården mest besöks av italienska turister. Efter en liten rundtur blev vi med stor gästfrihet uppbjudna i familjens hus för vinprovning på deras terrass med en otrolig utsikt. Allt föll på plats och vi kunde inte bett om ett bättre avslut på våran resa än att stå i solen på terrassen och avnjuta en flaska kyld Vin Santo från 1999 som familjen hade öppnat kvällen innan.