Hur Förvarar Ni Ert Vin?

Jag önskar att jag kunde skryta med en riktig vinkällare, mörk och sval och perfekt för de viner som behöver tid på sig för att utvecklas. Men sanningen är snarare ett litet enplanshus med ont om förvaringsutrymme. Så långt ifrån de råa betongväggar med vin från golv till tak – min version av himmelriket – man kan komma.

Så tills den dagen jag har en riktig vinkällare får jag fortsätta med att förvara mitt vin i mörka och stillsamma vrår och kanske önska mig en vinkyl istället. För det borde jag förstås ha. Om bara huset varit lite, lite större…

Chateau Ducluzeau 2010, från Listrac-Médoc i Bordeaux, är ett vin som jag helst hade velat låta ligga ett par år till, men på grund av mina bristande lagringsmöjligheter så tar jag hellre flaskorna ett par år ”för tidigt” av rädsla för att de annars ska ligga och bli dåliga. Chateau Ducluzeau var förvisso inte ett särskilt dyrt vin, ”bara” 179 kr när jag köpte det för tre år sedan, men likväl är det ju trist att öppna en flaska som blivit dålig…

Lyckligtvis hade denna flaska klarat sig bra, vinet var underbart (även om jag tror att ett år till hade mjukat upp de sista sträva tanninerna) och alldeles perfekt till ankbröst i gräddig körsbärs- och limesås. En noga utvald maträtt för att matcha vinet. För sådant är viktigt. Helheten.

Chateau Ducluzeau görs på Merlot och Cabernet Sauvignon, med tonvikten på Merlot (sammansättningen varierar från år till år), och kommer från Listrac-Médoc som är det minst välrenommerade området i Médoc. Något som faktiskt känns irrelevant. Åtminstone så länge vinet i glaset är fantastiskt gott… Och faktum är att jag blir smått lyrisk när jag sitter här och skriver om det. Smakerna och dofterna vaknar till liv igen och jag minns varför jag älskar Bordeaux så mycket – tack vare vin som detta, fyllt av svarta vinbär, våt sten, stall, oliver och tobak…

Och som så ofta ställer jag mig frågan: Varför köpte jag bara en flaska?

Ja, varför bara en flaska? Samma fråga, men nytt vin. Ett vin som inte längre går att beställa. Les Débonnaires 2014. Chinon – skulle jag vilja skriva, för det var med denna info vinet marknadsfördes. Som ett Chinonvin. Men med flaskan i min hand kände jag mig smått förvirrad. Vin de France, tänkte jag, skulle det inte stå Chinon på etiketten?

Efter kontakt med leverantören så fick vi till slut rett ut att det var rätt vin, det var bara det att producenten detta år hade varit sen med att lämna in alla papper för att få behålla sin AOC-klassificering. Därmed fick han snällt nöja sig med att etikettera sitt vin som Vin de France för just årgång 2014. I övrigt var det exakt samma vin. Från Chinon i Loiredalen, gjort på 100% Cabernet Franc, 159 kr. Och precis som med Bordeauxvinet så bryr jag mig inte om finare klassificeringar och områden så länge vinet levererar.

Och leverera gjorde det. Vigneron Luc Sebille kan känna sig stolt över sitt vin, Chinon eller inte… Smakerna av osötad rödvinbärssaft, mynta, gräs, sten och små pustar av stall gjorde mig lycklig. Vinlycklig. Här fanns inget tillrättalagt alls, bara rena och enkla smaker. Så där underbart småskitigt och ärligt på något sätt… Ett vin som man bara vill dricka mer av, vare sig det står mat på bordet framför en eller inte. Men visst, det trivdes oerhört bra tillsammans med kycklinglår som fått bräsera en stund i öl, dragon, timjan, dijon och grädde. Mycket bra…

Bordeaux och Loire är två gamla förälskelser, Beaujolais en ny. Mycket ny. Och det av en anledning. För givetvis har jag, precis som de flesta vinälskare, hört att viner från Beaujolais är blaskiga och mest smakar godis och skumbanan. Smaker jag definitivt inte vill känna i ett vin…

Men jag är ju nyfiket lagd, och den som inte testat själv kan inte heller uttala sig… För inte kan väl all Beaujolais vara sådär? Och inte vill väl någon köpa ett vin som smakar urvattnat banangodis för tvåhundra kronor eller mer? Övertygad om orimligheten i detta bestämde jag mig därför för att satsa på de främsta vinerna från någon av de tio Cru Beaujolaisbyarna.

Ett klokt beslut, för istället för banangodis så hittade jag en producent som gör fantastiska viner: Domaine Terres Dorées. Familjeegendomen ägs av Jean-Paul Brun, en välkänd vinmakare som hanterar sitt vin så naturligt som möjligt för att låta druvan (Gamay) och terroiren komma till sin fulla rätt.

När jag provade Moulin A Vent, Terres Dorées 2015,199 kr, så slogs jag först av hur likt det var en Pinot Noir i både doft och smak. Det var varmt och kryddigt, fyllt av körsbär, hallon och blåbär, med en liten hint av kola, och djupt därunder bredde en mjuk ton av sandelträ ut sig. Underbart gott! Och inte var det urvattnat heller. Snarare tvärtom, det var kraftfullare än jag förväntat mig men ändå elegant på något sätt.

Och antagligen var det den där kraftfullheten jag inte räknat med som fick mig att misslyckas i valet av mat. Någonstans hade jag nämligen fått för mig att Gamay och Beaujolais var perfekta partners till vit fisk, och så kanske det också brukar vara, men definitivt inte i det här fallet. Frågan är förstås vad jag skulle serverat istället?

Kanske en köttbit med grönpepparsås…

En kombination som utan tvekan måste provas och som ger mig ännu en anledning till att utveckla min relation till Beaujolais…