Det bubblar i Languedoc-Roussillon

I snacket om Nya världen har det riktigt revolutionerande glömts bort – heta Languedoc-Roussillon, Frankrikes eget Nya världen, en experimentverkstad med kompetens och kaxig attityd.

Det har i och för sig alltid rört på sig här i sydväst, men aldrig med sådant fokus och sådan beslutsamhet som i dag. Kanske ett resultat av att man vill visa världen; här görs inte bara billigt plonk för att tappas på box eller boosta anemisk must från norr. Nej, här finns alla förutsättningar för att göra komplexa viner laddade med allt som konnässören söker. Syra och spänst. Tanniner, avvägd alkohol och fräsch frukt – den delikata balansen som bara en terroir i trim kan kreera.

Domaine des Amiel har sitt vineri mitt i den lilla byn Montblanc inte långt från Beziers. För några år sedan tog bröderna Aymeric och Jordan Amiel över drygt hälften av familjens 17 hektar. De arbetar biodynamiskt och med minnen från resor i Argentina, Chile och Kalifornien.
När jag kommer för att skörda sensommaren 2016 möter pappa Didier på flygplatsen. Det har kört ihop sig på restaurangen som Aymeric och Jordan öppnade några veckor tidigare. De har bara en anställd – kocken – och i kväll råkade det bli fullbokat.
Didier tar i hand klädd i full fotbollsmundering. Blankt rött tyg. Occitaniens färg.
– Jag har varit coach för vårt landslag i många år, säger han stolt och kastar in min väska i bilen.
Under halvtimmen in till Montblanc får jag en historielektion, om vinodling i allmänhet och Occitanien i synnerhet. Mellan raderna förstår jag det finns anledningar till att far och söner inte gör vin ihop. Tradition och nytänkande går inte alltid hand i hand, och gamla hundar sätter sig ogärna. Särskilt de som vid 60 års ålder klär sig i matchdress.

Dagarna som följer är intensiva från soluppgång till kortspelet på småtimmarna. Ihållande hetta har förvandlat köttiga druvor till russinembryon. Allt måste in. Nu. Skörden pågår tre veckor i streck, utan vilodag.
– Vad ska vi göra? Den potentiella alkoholen i cabernet sauvignon är uppe i över 16 procent. Ingen vill köpa ett sådant vin, suckar Aymeric och förklarar att späda ut vinet är inget de sysslar med.
– Om det är tillåtet? Allt är tillåtet. Det är ingen som bryr sig, inte ens appellationsfolket.
– Men vi tillsätter aldrig vatten. I stället får vi klura ut andra lösningar, som att blanda cabernet med cinsault eller en annan sort med lägre sockerhalt.
En annan lösning av nöden var att blanda den andra pressningen av rolle med cinsault.
– Vi visste inte vad vi skulle göra av den pressningen och då får man vara lite kreativ.

Languedoc-Roussillons lycka är att inte vara tyngd av sitt eget renommé. Visst är det tufft att sälja vinerna under sitt skamfilade namn, men de är inte bundna till specifika druvor som Bourgogne och Bordeaux. De generösa reglerna, det vinvänliga klimatet och den ännu hyfsat prissatta marken drar till sig innovatörer och entreprenörer. Människor med öppet sinne och en idé och ambition att göra vin på sitt sätt.
Ett lysande exempel är Calce i närheten av Perpignan. Byn har 200 invånare. Och fem av världens mest renommerade naturvinsproducenter: Gerard Gauby, Tom Lubbe, Olivier Pithon, Jean-Philippe Padié och Thomas Theibert.
En annan bonde som smyger mer i skymundan är Pierre Rousse på Le Pelut i gränslandet mellan Limoux och Malpère. Jag glömmar aldrig vårt första möte. En vinmässa i en välbevarad kyrka i Angers, i slutet av januari. Pierre har radat upp flaskor i fem nyanser av orange. När jag ska prova den sista säger han pillemariskt:
– Nu får du gissa vad det är.

Han skruvar sig otåligt, släpper mig inte med blicken. Jag gurglar, spottar och funderar. Blir inte klok, men säger till slut något som kan verka logiskt:
– Chenin blanc med skalkontakt?
Fel svar, men det rätta för Pierre. Han njuter av att smasha ännu en blindprovare ner i skosulorna.
– Det är inte vin. Det är cider.

Languedoc-Roussillon är en paradox. Det har historien på sin sida med ett händelserikt förflutet. Ändå har det alltid setts över axeln i vinsammanhang.
Det var här de första vinstockarna i Frankrike planterades; det var här man fann botemedlet mot phylloxera; det var här det första bubblande vinet stannade kvar i flaskan; det var här som tanken på ett appellationssystem föddes. Och det var här som vinberget växte. Det var just det. Det var nästan för lätt att odla vin i Medelhavets närhet med bergen som fond och solen som tak. Produktiva sorter som aramon och carignan frodades. Kvantitet före kvalitet. Till slut stod man där med alldeles för mycket vin och priserna sjönk. Åtgärden var att ge odlarna bidrag för att rycka upp sina stockar och satsa på kvalitet. Medicinen fungerade. På 40 år har 200.000 hektar rivits upp och produktionen har minskat med 60% mellan 1974 och 2009 (källa: ”Vinlandet Frankrike – trend och tradition”; Britt och Pär Karlsson). I samma veva, på 80-talet, uppmanade regeringen också odlarna att satsa på så kallade förbättringsdruvor, som syrah och mourvèdre.

Så står jag här i Franska residenset vid Karlaplan i Stockholm. Business France har sin årliga provning, i år med fokus på södern. Få kan låta bli att stanna till hos Jonathan Hesford på Domaine Treloar. Hans historia är alltför gripande för att ignoreras.
– Life is not on rehearsal, sammanfattar han.
Jonathan från England och hans hustru Rachel från Nya Zeeland bodde granne med Twin Towers i New York och såg flygplanen komma den 11 september 2001. Det förändrade deras liv. De flyttade till södra Frankrike och började odla vin.
– Vi såg stor potential där. Det finns många gamla druvsorter, det är oerhört vackert och lagarna är generösa för att vara Frankrike.
Att komma utifrån och ge sig på fransmännens paradgren på hemmaplan var inga problem.
– Nä. Folk är väldigt trevliga, säger Jonathan och ler med hela ansiktet.
Han räcker mig ett glas torr muscat, One Block Muscat. Doften är karaktäristiskt blommig, smaken energisk med mjuk textur och mycket riktigt helt torr.
– Vi skördade sent och det är jäst i kontakt med syre. Inget svavel tillsatt under vinifikationen.
Nästa vin är en grenache gris, macabeu och carignan blanc som legat på sin jästfällning. Det heter La Terre Promise efter Bruce Springsteens låt med samma namn.
– Det sammanfattar bakgrunden till Domaine Treloar – det finns en idealisk plats för varje person och du når bara dina drömmars mål med hårt jobb och envishet.
Languedoc-Roussillon – det utlovade landet med framtiden för sig.

Lena Särnholm, text och foto